Jerker från Espenäs störtade Enar i Brännebacken

"År 1803 låg, och ligger väl än, på östra sidan av insjön Möckeln - i Karlskoga socken af Karlskoga bergslags härad - en liten by kallad Brännebacken. Men på 1500-talet hade trakten ett helt annat utseende. Därnu grönskande ängar breder ut sig, var vid den sist nämnde tiden en väldig och sammanhängande skog"
Så börjar J.O Åberg sin spännande berättelse om fornborgen strax norr om Degerfors.

Just på samma plats, där Brännebacken i dag ligger, fanns år 1521 en liten borg, till största delen uppbyggd av trä. Där bodde Enar Bengtsson, en grym herre som blivit utsedd till underfogde för att "medelst hvarje medel som hälst inplanta vördnad och lydnad för unionskungen Kristian II." Men befriaren Gustaf Eriksson Vasa gjorde entré i spelet om riket och nu började "lite hvar af både stora och små tyranner att darra för sina lif och sina roffade ägodelar."
Enar Bengtssons hätskaste motståndare, var den ansedde och rike bonden Mårten i Ölsdalen. Och väl hade underfogden mer än en gång försökt att locka den sextioårige Mårten på sin sida: - Nej, inte om du så vill gifa mig ej allenast dina ägodelar, utan äfven tusen andras. Jag hatar dig och den herre du tjänar!
- Men jag ska tvinga dig, skrek fogden och stampade även han i golvet.
Men mer än hota vågade inte Enar, av rädsla att bli belägrad av traktens allmoge. Efter denna verbala duell - och när fogden ilsket spottande lämnat gården - öppnade Mårten dörren till en mindre kammare. Och där, i ena hörnet, började en hög av kläder att röra på sig och fram kom en ljuslockig och vacker flicka. Det var Mårtens enda barn och den största skatt i livet sedan hans hustru gått ur densamma sedan två år.

Ingegerd stod i så full blomstring som en kvinna vid tjugo år kan stå. Och Enar Bengtsson hade blivit fullständigt betagen i henne. "Men då han efter ett par veckor formligen friade till henne, erhöll han ett så bestämt afslag, att han ryggade i bokstaflig mening. Ty i sitt högmod och tron på sin oemotståndliga makt hade han gjort sig alldeles säker på, att hon ej skulle våga att säga nej."
- Men kosta hvad det kosta vill, så skall jag ändå äga henne. Och om någon vågar träda i min väg, ska jag krossa honom som en mask i gruset.
"Och likväl fanns det en, som vågade träda honom i vägen och det var den unge och manhaftige Jerker Månsson i Espenäs. Han var en hurtig pojke, fattig, det är sant, men liksom Mårten glödande af hat till allt hvad danskt hvar och hette."
Det dröjde inte länge, förrän Enar Bengtsson fick underrättelse om hur landet låg och då började naturligtvis förföljelsen. "Men som Espenäs låg på Möckelns vestra strand, vågade sig underfogden icke gärna i egen person öfver sjön ty den storkaxe, som tyrann, var han feg när det på allvar gällde. Enar Bengtsson hade likväl knektar, af hvilka en del voro lydiga danskar, och dessa skickade han ut. Mer än en gång hände det, att om fyra spejare kommo öfver till Möckelns vestra strand, så kom blott en enda tillbaka och ej ens denne var osårad".
Så Enar gjorde nog bäst i att vara försiktig.

En sommarafton hade fogden gjort ett skatteindrivningsbesök i Knutsbol, men endast en vakt i följe. Just som han sprängt över en porlande bäck och knekten skulle följa honom, susade en hullinhförsedd pil genom luften och träffade knekten rakt i hjärtat. Ett ungdomligt anlete visade sig bakom en trädstam och en klar stämma ropade: -Dina dagar äro räknade, Enar Bengtsson. Ned med tyrannen!
Underfogden skyndade fram och fick visserligen inte tag i den djärve, men så mycket såg han, arr det var Jerker Månsson.
Nu började det hetta till på allvar. Jerker i Espenäs och Mårten i Ölsdalen, hatade Enar i Bränna. Som var galen i Ingegerd, vilken i sin tur älskade Jerker. Så Mårten och Jerker såg ingen annan råd än att sätta Ingegerd i säkerhet och själva ansluta sig till den hätska skara som skulle störta underfogden.

Men innan dess, hann Enar bränna Mårtens gård, som han vid ett desperat försök att röva bort Ingegerd, funnit övergiven.
Med båda händerna konvulsiviskt tryckta mot det våldsamt bultande hjärtat, betraktade gubben Mårten det starka eldskenet i söder. Och blytunga suckar arbetade sig fram ur hans bröst.
- Nog lofade Stina i Rönningen att genast gå hem och hämta Ingegerd, men om hon hunnit stå för sitt ord.....
Men nu förhöll det sig så, att denna hemska nidningsräd - under vilken han även brände ned Stina i Rönningens stuga utan att finna Ingegerd - blev början till slutet för Enar Bengtsson. Förblindad av kärlek, hade han tagit med sig femtio knektar och därmed decimerat försvaret i borgen avsevärt.
Självklart var inte slaget om borgen i Dufvedalen över på en kafferast för det, men nog underlättade det för bland andra Guttorm Base, Anders i Kilsta och Gubben Starck, när belägringen av Bränna vallar började.

Stina i Rönningen, som skulle hämta Ingegerd, hade anat ugglor i mossen och tagit med sig flickan till en övergiven kolarkoja vid Galten. Men maken till otur är svårt att uppbåda, ty när de båda kvinnorna irrade runt i de milsvida skogarna, råkade de springa ihop med Sven i Stormossen. En danskvänlign fadermördare, som tog Ingegerd med sig till Enar.
I ett sista försök att få med sig sin älskade till mer danskvänliga trakter, flydde Enar med sin gisslan ut till Kungsholmen.
"På Ekenmanska kartverkets karta öfver Karlskoga socken för åren 1867 - 1872 finnes däremot inte denna holme alls upptagen. Orsaken till dess frånvaro kan ej vara någon annan än den, såsom varande mycket låg och af ringa omfång, helt enkelt försvunnit i följd af vattstigande, så att den nu ligger så eller så under insjöns yta."
Det var i alla fall till denna holme, som Enar Bengtsson lyckats undkomma med sitt folk och Ingegerd. Men slutet kunde ändå bara bli ett eftersom gubben Starck på ett listig sätt sett till att förskanska sig vartenda flytetyg, som fanns att uppbringa på Möckelns östra kust.
- Jag ska visa dig vem som har makten, hånade Enar Bengtsson och ryckte till så våldsamt i Ingegerds hår att hon störtade till marken.
- Håll skurk, röt i det samma Jerker i Espedalens stämma, som i skydd av mörkret smugit sig i land på ön. Ditt mått är rågat. Hugg ned varenda dansk, som ej godvilligt gifver sig!
Och så blev det. De stupade danskarnas kroppar lämnades kvar som föda åt rovfåglar och resten fördes till Bränna för att möta sitt öde.
"Tyrannerna hängdes på norra vallen och en timma därefter gjorde röfvarnästet Bränna skäl för namnet, ity det då var ett enda, väldigt eldhav. Och ungefär en månad därefter funnos endast ringa spår efter den borg, hvarifrån Enar Bengtsson och hans kreatur så länge hållit ortens befolkning i daglig oro och fruktan."
"När det stora befrielsekriget äntligen var fullbordat, sammanvigdes Ingegerd och Jerker. Mårten i Ölsdalen lät bygga upp sin gård, både större och bättre och döär tog de båda unga sitt hem. I framtiden berättade för sina barn om de äfventyr de upplevat och om tyrannen på Bränna och hans ömkliga, men väl förtjänta slut."